Är drömmen den perfekta bilden av övre medelklasstandard? "Hälften av alla äktenskap slutar med döden, resten slutar lyckligt." sa en gammal chef till mig. Vad är det som gör att många sätter sig i situationer som ohållbara? Är det beslut som är helt känslostyrda? Isf. varför...? Min tes är att det började med dagisgenerationen, barnen kunde helt plötsligt lämnas iväg 8 timmar om dagen och vi föräldrar kunde "förverkliga" oss genom att komma ut och jobba och få en "karriär", dock blev inte dygnet timmar fler.
Utbrändhet vilket faktiskt är ett biologiskt händelseförlopp i kroppen vilket är resultatet efter för mycket osund stress är i dag vedertaget och kostar inte bara samhället mänger av pengar men stor smärta för dom det drabbar. Det verkar dock drabba de med trauman i uppväxt mycket värre än de som inte har det, min erfarenhet är att de utan större trauman i uppväxten har förmågan att säga ifrån när det blir för mycket och sätter sig själva först. Dom är alltså mindre känsliga för stress.
"Forskningen talar tydligt för att det måste finnas en rimlig kvantitet (=tid som barn och föräldrar finns i varandras närhet så att barnet kan vända sig till föräldern när barnet själv vill) för att få en god kvalité (=tid där föräldern ger barnet odelad uppmärksamhet och barnet vågar anförtro sig åt föräldern). Barn som känner att föräldern med stor möda frigjort en kort stund i ett fullspäckat schema för att ha "kvalitetstid", har små möjligheter att utnyttja denna tid på ett för barnet bra sätt. Kanske är föräldrars och andra omvårdares tillgänglighet vår tids stora bristsamma sätt som vi idag skakar på huvet åt 1940- och 50-talets tokigheter."
/Ur Anknytningsteori Betydelsen av nära känslomässiga relationer