"Jag ser dig."

Läser för tillfället Timothy Ferriss bok Mästarnas Metoder 3 Insikt. Nja kanske lite amerikanskt och kletigt superlativt men att bara rikta in sig på "hard core" psykologi och akademisk litteratur tycker jag är lite förmätet så bra att gå utanför boxen, nåväl med det sagt.... (förövrigt bra och givande bok) Inne på ett kapitel som handlar om en man som amputerat båda benen och en arm och jobbat med palliativ vård och träffat tusental på deras dödsbädd och är mycket intressant kommer jag till tre ord som fick mig att tänka.... jamen ja... precis så!! Känner igen det! "Jag ser dig." När man pratar och "coachar" eller bara samtalar med personer som genomgår något svårt är det egentligen inte svårare eller så är det svårt.... jag vet inte.... att se personen för stunden. Givetvis skall det vara kunskap i psykologi, filosofi, biologi och hur kroppen fungerar etc. men utan att verkligen se en person så funkar det inte så bra att ha bara rena kunskaper och rapa upp akademiska texter.


Min tyvärr mycket sena upptäkt och erfarenhet av detta kom när jag jobbade som "coronavakt" under pandemin i entrén på strålningsavdelningen i cancervården på Sahlgrenska Sjukhuset i Gbg. Mitt jobb var att se till att endast de som skulle ha vård och i få fall anhörig fick komma in på avdelningen. Innan och första gångerna tyckte jag det va obehagligt, konfrontera och prata med människor som har cancer hela dagarna och dessutom har jag sjukhusskräck..... snacka om "face my fear", detta kom till att bli ett av de mest givande jobb jag haft.


Så efter ett par dagar i en entré i hettande solsken utan chans till skugga och med ett kvarglömt litet damparaply som solskydd vilket de besök ande tyckte va väldigt lustigt ut fick jag nog och ringde min chef Heine (bästa chef man kan ha) och frågade om jag kunde ta med mig ett parasoll som solskydd. - Ja men ingen reklam på bara. Jag: - Ingen fara jag köper ett utan. Henie: - Nej du skall inte köpa jag fixar ett.

Då det inte fanns varken stolar, bord eller solskydd till de anhöriga som var tvungna att vänta på utsidan med mig så frågade jag om han kunde fixa detta. Heine fixade.... det slutade med att det stod två parasoller med bord och stolar ..... det såg ut som ett lite café.


Så mitt jobb som bestod av att kolla så att behöriga kom in blev till att sköta logistiken mellan patienter och sjuktransporter och tog även på mig att fixa kaffe och varm choklad till väntade anhöriga på utsidan som jag hade långa och väldigt trevliga samtal med.... vi snackade om allt utom sjukdomar utan det blev psykologi, politik, väder och vind, humor... ja allt utan just sjukdomar. Jag fick bullar och kakor så att jag har fortfarande på mig övervikten, till och med blommor en gång pengar. Jag var helt förbluffade och rörd över all denna positivitet och eloger som jag fick... jag fattade inte varför, jag satt ju bara och tjötade och bjöd på kaffe.


Det gick så långt så informationsenheten kom ner och gjorde intervju med mig och artikeln kom ut i GP (En av stadens större tidningar), jag var hänförd men fortfarande frågande.... varför denna uppmärksamhet och tacksamhet?? Jag gjorde ju inte speciellt, jag bara va där. Jag grubblade och grubblade..... så! "Jag ser dig." Så enkelt va det.... jag såg dom som va där och som genomgick riktigt jobbiga saker, kanske det jäkligaste dom genomgått. Jag i stunden tyckte inte synd om dom vilket jag har lätt för, för det skulle knäckt mig och troligtvis lämnat jobbet utan utan bara va fokuserad på den jag prata med, och "damn" vilka intressanta erfarenheter jag fått delat till mig, sen att jag kan tjöta på bra vilket kanske gjorde att deras tankar drogs till annat det jobbiga dom var med om och fick vila lite från det bidrog nog lite kanske.


Så när jag nu ett par år efter läser dessa ord "Jag ser dig." som en person som verkligen jobbat i ett tufft yrke och som gott igenom fruktansvärda saker och insett blir det mer uppenbart för mig iaf. att ensamheten blir större och större och vi blir mindre sedda och ser andra mindre, sociala medier och den nya religionen "staten" har blivit den som skall "se" oss vilket inte kanske funkar så bra. Går detta att hejda eller bromsa in? Jag vet inte men jag tror mig veta att bli sedd i verkligheten person till person (irl som det kallas i cyberrymden, märkligt uttryck om man tänker på det "In real life", som om det skulle vara sekundärt) är fundamentalt viktigt för välmåendet och tillfrisknade.


Peace J.





37 visningar0 kommentarer

Senaste inlägg

Visa alla